Jag har en "mor" som jag inte sett på ca 17-18 år. Anledningen är enkel. Vi rök ihop p g a en del skitsaker som tillsammans blev en större sak och efter ett tag så rullade stenen iväg. Ja, du vet kanske hur det är och vad jag menar. Efter ett tag fick jag ett brev som jag skulle underteckna där jag förband mig att inte begära något arv i framtiden. Jag skrev inte på. Nu, efter alla dessa år vill hon träffas. OK, sa jag, men då vill jag först ha reda på vem som hjälpte dig att skriva det förra brevet. Det är så här. Hon skriver fruktansvärt dålig svenska. I ett inlägg som detta blir det lätt ett 30-tal fel av olika slag. MEN i det brev jag fick angående arvet fanns det inte ett enda fel ! ! !

Hon säger att hon älskar mig men aldrig ljuger. I ett av de första mejlen för några veckor sedan påstod hon att hon skrev allt själv. Nu backar hon så långt som att hon säger att hon använder den hjälp hon vill och inte vill tala om det. Men varför? När hon säger sig "älska" sitt barn så talar man väl om en sådan sak. Då hade den ju kanske varit ur världen. Men hon vägrar. Dessutom var det en del andra hakar i hennes mejl som jag inte orkar gå in på nu.

Men sammantaget är det trist och jobbigt när sådant händer. Men hon gifte ju om sig för många år sedan och dessutom har jag en bror. De tre håller ju ihop och min s k bror gör väl allt för att få hela arvet. Men fine, jag har aldrig haft något av detta arv, så mig kvittar det egentligen. Jag bryr mig inte, vilket de dock tror.

Men jag har väl för stort rättspatos för att orka träffa någon som ljuger så mycket bara för att få ett visst arv.  Aldrig att jag ställer upp på det.

Åkte till dotterns och mågens hus för att passa deras lille parvel under tiden de är på bröllopsresa. För att fördriva tiden lite satte jag igång och rensade lite ogräs. En vara de skulle kunna sälja på marknad. Efter en stund sa det dock bara pang i ryggen när jag stod med huvudet i naten. Och jag som hade tänkt åka in till centrum när man nu ändå är här. Men så e de väl me gammla gubbar. Bara skit.