Till och från kan jag få för mig att skriva några rader. Sen en tid tillbaka tänker jag ibland på en, numera kvinna, som jag var tillsammans med i slutet av 60-talet till början av 70-talet. Avståndet, skola och annat gjorde att det tog slut. Men jag har aldrig glömt henne. Har fått reda på att don sedan några år lider av en sjukdom, men också att hon i början av 70-talet fick sin kille som hon fortfarande har och som tar väl hand om henne.

Det var för länge sen vi gick två skilda vägar
Vi visste båda inte vad som framför hägrar.
Men tiden hade gått förbi oss båda
Och vi hade inte nån som kunde oss råda.
Det var vi två
Det var vi två och inga andra fanns på jorden
Det var vi två och vi tog varann på orden.

Det är nu många år sen vi kunde ses senast
Och ingen vet vems väl till slut var bredast.
Jag har en känsla av att du fick det bra i livet
Med en ny man ifrån orten var rätt givet.
Men?
Det var vi två
Det var vi två som en gång höll varandra handen
Det var vi två och kärleken vi fann den

Nu är det du och han som lever era liv
Och jag har också tagit mina kliv
Men jag minns dig ännu som igår
Tror inte att vi kunnat läka alla sår

Jag kan ej släppa tanken hur det kunnat blivit
Vi kanske kunnat haft det riktigt bra i livet
Men det kom så mycket annat emellan
Som gjorde att vi sågs ej mer och allt för sällan
Det var vi två
Det vi två och skulle vara evigt
Det var vi två och slutade ej trevligt

Nu är det hon och jag som lever våra liv
Och du har också tagit dina kliv
Om du minns mig är det ingenting jag vet
Bara det att kärleken var het.