När jag var i de mellersta tonåren var jag med en tjej som var 1-2 år yngre. Avståndet och gymnasiet gjorde att det rann ut och jag träffade en annan tjej som jag sedemera gifte mig med.
Men denna tonårstjej har till och från funnits i mina tankar. För 2-3 år sedan började jag leta och hittade henne till slut och ringde även upp henne. Inte för att på något sätt stöta på henne eller något sådant, utan mest för att höra hur det har gått för henne. Hon fanns ju inte nånstans på nätet. Hon har inte ens en e-postadress.
Till min stora besvikelse kände hon inte igen mig, men hon förvånades över att jag kände igen så mycket från den plats hon hade bott på.
Dagen efter träffade jag en gemensam barndomsvän som berättade det tråkiga att hon har aggressiv MS och har stora problem med bl a minnet. OK, det förklarade nog varför hon inte kände igen mig. Samtidigt kunde jag inte "glädjas" åt det när man vet att hon har MS.
Bara ca 2-3 år träffade hon sin nuvarande man. Han finns på fejan och tycks vara en mycket bra kille för henne.
Men visst är det väl konstigt att man fortfarande kan ha känslor för någon som man träffade för nästan 50 år sedan?