För en månad sedan fick jag verkligen kämpa mig igenom dagens sista 2 timmar. Sen var det bara att åka hem, funderarmen nån timme och sen sjukskriva mig. Några dagar senare gick jag till läkaren? Inte min vanliga, som delvis förstår och vet min historia, utan en annan eftersom min ordinarie var sjuk. Läkaren sjukskrev mig en kort tid på heltid och tappade ner det därefter successivt. Jag blev mycket arg och gick därifrån. Senare kom ett sjukintyg med nån extra veckas hel sjukskrivning. När jag väl kom tillbaka till arbetet så arbetade jag 1 timme och 45 minuter per dag. Nåja, dett blev något längre. Tredje dagen fick jag träffa min nye chef. Den sjätte på fem år ! Jag hade en lista på förslag och önskemål. INGET föll i smaken för chefen. Visserligen tyckte chefen att jag hade mycket bra förslag, men inget chefen ville genomföra på det sätt jag föreslog. Dessutom hade chefen ett antal synpunkter om tidigare chefer, vilket jag tyckte var lite ovanligt.
Flera gånger var chefen dessutom nedlåtande och försökte förenkla mitt arbete innan jag förklarade fakta för chefen.
En arbetsuppgift som jag ansåg mycket besvärande och ville avstå ifrån kunde inte chefen genomföras i nuläget ansåg chefen. Hela kroppen skakade för varje nej som kom från chefen. Jag försökte så mycket det gick att hålla mina känslor i styr. Efter mötet var min dag i stort sätt slut.
Kvällen blev inte kul. Inte natten heller. Det tog flera timmar innan jag somnade.
Nästa dag ringde jag min ordinarie läkare. Läkaren sjukskrev mig senare på dan i 3 månader.
Visst, det kommer att kosta mig en hel del pengar, men jag anser att livet just nu är mer värt än att jobbet tar död på mig.
Men jag ser vad mycket det gör om man har en förstående eller icke förstående chef. Har haft ett antal chefer det där vi inte aalltid vrida överens, men som hade lite personbästa. Det är det som är viktigt. Att säga till mig att " Jag hade 50 anbud men valde detta" imponerar inte på mig. Det man utför är det som gäller. Nu väntar en vi ter hemma. bbra att hoppas på det bästa.