Jag har råkat ut för detta tidigare och råkar ut för detta igen. D v s chefer som trasslar in sig i allt för många "ja" till höger och vänster och som aldrig vågar sätta ner foten för att de inte vill stöta sig. Jag har sagt det förr och jag säger det igen:

DET GÅR INTE !

Det är en ren konstart att kunna säga ja och nej för att få det att ungera. Alltid trampar man ju någon på tårna. Konsten i det hela är att få de som får ett nej att förstå att detta är positivt

Men som sagt, nu har det hänt igen. Vi fick en ny rektor för ett drygt år sedan och har sedan dess mer eller mindre levt bakom en stängd dörr med möten och/eller ifyllande av blanketter, ekonomifrågor eller allt som oftast, inte ens på kontoret

Detta har medfört att det inte går att "skrämma" kidsen genom att säga att "då går vi till rektorn". De har ju knappt sett honom.

Jag blir, trots en del brister, irriterad att just denna rektor slutar eftersom han var en rak motpol mot den förra och hade många bra tankar. Dock trodde han att dessa bra tankar skulle omsätta sig i praktiken så fort han hade uttalat dom. Men så blev det inte överallt. Dessutom var han väldigt mån om barnen, särskild de som inte går "main stream". Men det är just desssa han nu skiter i genom att "lämna det sjunkande skeppet" som någon skrev till mig. Ett fegt sätt att visa att man inte klarar av sina egna mantran. Men jag tycker inte att skeppet sjunker. Det enda detta skepp behöver är en chef med en enorm fingertoppskänsla och kan ta några anmälningar till skolinspektionen genom att visa att hans path är den rätta. En chef som står på de anställdas och elevernas sida och som gärna säger ja, men lika gärna kan sätta ner foten. Denna fot måste dock sättas ner med en bra förklaring så även den förbisedda tror han har rätt. En konst få förunnad.