Nu har det hänt i Trollhättan. En dåre med naziastsympatier dödar 2 personer. Att killen har en eller flera skruvar lösa fattar ju vem som helst.

MEN nu undrar jag vad Sverigedemokraterna säger om detta? Desäger jusjälva hela tiden att de inte är ett nazistiskt parti. Varför tar man då inte kraftigt avstånd från detta dåd? Och varför tar man inte avstånd från alla bränder av flyktingförläggningar den senaste tiden? Varför visar man inte sin avsky från dessa händelser om man nu inte är ett nazistiskt och rasistiskt parti?

Många frågor, men jag får ju inga svar. Tystnaden är också ett svar.....

Ja hur många procent av befolkningen hatar sin mamma och min halvbror så in i norden så det knappt finns ord?Inte många tror jag. Men jag gör det sedan snart 30 år.Anledningarna är många. För det första så är hon besatt av att ändra på sanningar, d v s hon ljuger om det passar henne. Men konfronterar man henne med detta så blånekar hon och vecklar in sig i ytterligare lögner. Halvbrodern har då passat på att smöra så in i norden att han nu t ex fick ett litet "förskott" på arvet i form av en fastighet.

Nu kanske du tror att jag lider av den svenska avundsjukan. Men där har du fel. De är absolut inte pengarna jag vill åt. Hade jag velat det hade jag ju smörat jag också. Men så är det inte.

Men egentligen ligger nog grundproblemet betydligt längre tillbaka. Redan på 60-talet skilde hon sig från min pappa och stoppade in os i ett barnhem. Vi var för övrigt de enda som skickats dit av sin mammma. Alla andra barn har blivit ditförd av motsvarande Soc och liknande. 4 år när jag var kring de 10 fick jag tillbringa i detta fängelse med möjlighet till att träffa min mamma eller någon annan släkting en dag varannan helg.  I övrigt var det till att bo bland några 100 andra barn där många, om de levde i dag, ha en massa diagnoser.

Allt detta för att hon skulle ha det enklare ochgöra det hon ville. de sista 2-3 åren såg jag henne kanske en gång per halvår.Så grunden till hatet lades redan där.

Så nu när jag levt i 60 år har jag börjat vänja mig vid att det är som det är. Men jag saknar en mamma som många andra har. Pappa är död senda 70-talet och den nye mannen hon gifte sig med i mitten av 60-talet har aldrig kunnat fylla tomrummet. Han visset överhuvudtaget inget om tonåringar.

Men så är det nu. Det är bara att leva vidare och istllet vara en bra pappa och morfar tillsammans med min fru sedan unga år.

Ibland är det väl bara meningen att det ska bli som det blev i mitt fall.