Efter snart 2 år på en skola ( efter att tidigare arbetat med helt andra saker ) förvånas jag över en hel del. Tidigare arbetade jag med inköp och försäljning och hade nästan uteslutande att göra med slips- och kostymklädda personer som visste "spelets regler".

För något år sedan gick en lärarinna i pension och på min fråga om barnen blivit annorlunda under hennes verksamma år sa hon:

- Nej inte barnen, men föräldrarna.

Jag tänkte en del på detta och kan nu skriva under på detta. När jag gick i skolan var det ingen idé att komma hem och beklaga sig över att man fått en smäll av läraren. I värsta fall kunde man få en till, eftersom mamma då ansåg att man inte skött sig.

När mina barn gick i skolan fick de aldrig någon smäll av någon lärare. Inte av mig heller för den delen. Jag har aldrig fattat vad det är som är så kul med att slå de som är mindre eller svagare, som t ex barn och kvinnor, även om en del tycks ha svaret på frågan och därför slår både barn och kvinnor. Fy fan. Hur som helst så kunde de ju komma hem och berätta ett och annat som fröken gjort eller sagt. I dessa fall fick man förklara för barnen varför och att det säkert på något sätt var rätt. Det kunde även hända att man någon gång ringde läraren och frågade vad som skett. Sen var saken utagerad. Att skriva ilskna e-mail var inte att tänka på, för det fanns inte.

Nu däremot är skolpersonalens liv ett helt annat. Själv har jag blivit kallad "djävla idiot" av allt från barn via mammor till morfar. Det har näthatats hit och dit och skrivits rena lögner på Facebook om mig. Man lyssnar på barnet ( bra i sig ) och barnet har alltid rätt. Att kontrollera de faktiska förhållanden bryr man sig inte om. Ilskna mail, telefonkontakt med rektorn, elakheter på Fejan och mycket annat ska man vara med om. Att få höra " jag ska säga till min mamma att hon polisanmäler dig" har jag hört så ofta så jag snart inte orkar höra det mer.

När de sedan går ur nian och börjar leva rövare istället för att plugga vidare är det också skolans fel.

Nu ska sägas att det i en skolan på ca 400-500 elever är en handfull som beter sig så illa så jag får reda på det.

Även om detta tillhör undantagen ( säg ca 5 elever föräldrar ) men det behövs ju inte mycket för att förstöra en hel soppa.

Mitt jobb är att l e v e r e r a. Inte bara mitt jobb, utan det är mitt sätt att vara. Det innebär att jag, som inte är utbildad lärare tycks behöva visa att jag duger 10 gånger mer än en lärare ( hur dålig den än är ). Att du istället för lärarhögskolan gått andra skolor, kurser samt har 45 yrkesverksamma år med mycket goda resultat bryr man sig inte om.

Varför? Kanske du undrar.

Jo, kommer man in via FAS3 och sedan får vara kvar på skolan så spelar det ingen roll om du är arbetare eller direktör. Du är en av dom från FAS3. En av dom som "inte fått jobb". Att jag sedan V A L T detta liv helt själv och vill leva på det viset bryr sig ingen om. Du är ju en av D O M som kommit via FAS3. Att jag själv sökte spelar ingen roll. Att jag på 60-talet pryade som lärare men inte fick lov att utbilda mig till det p g a att min mamma och hennes man inte ansåg det värt att betala min skolgång hör inte heller hit enligt några få föräldrar.

Men jag ska fan visa dom. Till hösten börjar min fasta tjänst och då ska jag även övertyga den resterande procenten av föräldrar som har gjort delar av mina senaste 2 åren till viss del till ett helvete.

Jag VET att jag kommer att klara det, för jag har både lärarkåren och 99% av föräldrarna bakom mig, eller åtminstone passivt deltagande.

Jag har 6-7 år kvar till pensionen. Den ska jag tillbringa i skolan och göra mitt bästa för de barn som vill lära sig något och för de föräldrar som vill ha mig och vars barn jag ska hjälpa så mycket jag bara kan.

Gör jag det så kanske jag kan varva ner och inte bry mig om de genomelaka som inte har ett liv, utan bara tycks ha till uppgift att rasera andras genom samtal till skolan, mail till skolan och elaka påhopp på stan eller via fejan.

Jo vänta, jag glömde en sak. Avundsjukan och Jantelagen. När jag nu fick anställning så valde jag mellan detta och ett annat med betydligt mer betalt. Och då menar jag BETYDLIGT. Hade fått drygt det dubbla, men också annat ansvar, längre resor, budgetansvar och mängder av exceltimmar framför datorn och på flygplan. Att då välja mindre betalt tycker många var rena dårskapen och något de aldrig skulle gjort. Men jag fick nästan det jag begärde och får efter omständigheterna vara nöjd med det - för tillfället.

Men då kommer den svenska avundsjukan fram. Här kommer det en äldre man som inte bara lyckas med det han gör, utan också har förhållande vis bra betalt. DET går inte. Då börjar en ny liten kampanj bland ett mycket fåtal "kollegor". Hur de vet vad jag har för lön vet jag inte. Jag har inte pratat med någon om det. Det närmaste någon har kommit på en direkt fråga är att "jag är nöjd". Så nu är det främst en person som försöker komma åt mig. Men nu har jag bestämt  mig. JAG SKITER I DET OCKSÅ! Jag måste tänka så för att inte gå under.

Men jag förstår bara inte var all avundsjuka och allt hat kommer ifrån numera. Har folk inga liv? Är deras livsuppgift att leta och hitta på fel hos andra som lyckats bättre i livet?

Nej, nu ska jag försöka njuta av sommarlovet och med ny kraft ta mig an höstens kraftmätning med nya uppmaningar. Det ska bli sååååå kul. Bara jag slipper avundsjukan och hatet från höger och vänster går det nog bra. Men det kanske är så mitt liv ska se ut. Eftersom jag alltid velat göra lite till, lite mer, lite bättre så kanske folk blir avundsjuka och hatiska.

Men ursäkta! Jag är född sån och kommer alltid att vara sån. Ska jag göra något ska det vara liiiite bättre än det förväntas av mig. Jag har inte ADHD, men kanske Jag Är Född Sån (JÄFS). Diagnos som diagnos. Alla tycks vi var lite störda, bara det att alla inte fått en skriftlig diagnos.