Det har inte varit en vanlig vecka. En vecka som jag inte önskar någon. Förra helgen dog min älskade svåger i en arbetsplatsolycka. Eftersom olyckan inte skedde i vår närhet fick jag bli budbärare till min fru, mina barn och min svärmor. Något som var mycket tungt. Svågern var 4 år yngre och jag har känt honom sen han var 10-11 år. En liten lintott som jag har haft mycket roligt tillsammans med. Speciellt mellan det jag var 18-35 då vi träffades ofta eftersom vi bodde nära varann.

Det är sådana händelser som gör att man funderar vad folk håller på med. Ja inte han, utan många andra. Jag ser ju dagligen hur folk nästan springer till fritids och skolan för att lämna sina barn mellan 6 och 8 och hur de sedan drar i ungarna mellan 16 och 18 för att så snabbt som möjligt få in dom i bilen för att snabbt laga mat och sen snabbt få dom i säng. En annan sak jag reagerar på är alla dessa föräldrar som ivrigt knappar på sina telefoner samtidigt som de t ex korsar en gata med en liten knodd bredvid. Utan minsta koll på trafiken.

Var har familjekänslan tagit vägen? Är det så att svågern och jag ( inkl våra fruar ) är den sista generationen som gav barnen plats i barnens liv? Är vi de sista som skaffade barn för att vara med DOM och inte bara för att man "ska ha" barn? Är vi de de sista som ÄR med våra barn? Är vi de sista som åt med våra barn både morgon och kväll?

När någon i ens närhet dör så förstår man livets skörhet och att alla nog borde ta vara på den korta tid på ett bättre sätt.

Sköt om er och framförallt ERA BARN.