Nu är det klart. Kungen får ha den äran att gå fram till altaret med Vickan. Nu säger ju motståndarna både det ena och andra. Bl a att det är från en förgången tid och inte jämlikt o s v. Men jag har funderat mycket på det och kommit fram till följande. Varje riktig pappa känner för sina flickor. Fan den som rör dom. Så är det bara. Det är den medfödda beskyddarmentaliteten. Mina 3 tjejer är kring de 30 och fortfarande finns instinkten kvar, trots att man inte visar den så ofta eftersom det inte finns något behov så finns den där.

Så vi pappor anser oss ha ansvaret ( rätt eller fel?) över er tjejer och inte bara anser oss ha skyldigheten,  utan ta mig fan också har skyldigheten att ställa upp när nöden så kräver.

I och med bröllopet så går pappan med sin dotter fram till altaret och överlämnar henne till sin blivande make. På så sätt så visar pappan att mannen är accepterat och respekterat för det han är och säger samtidigt att "Nu har du ansvaret, men vill du ha hjälp av mig så säger du till, för du tillhör nu familjen".

Jag tycker inte att det är gammalmodigt, utan en fin gest gentemot den blivande mannen. Han ser då att han inför massa vittnen är accepterad och fan ta den som rör hans nya fru. Då är han inte ensam, utan har hennes pappa bakom ryggen också.  Jag tycker att detta inte är gammalmodigt, utan en fin ceremoni. Men vi svenskar ska ju ta bort allt vad ceremonier och gamla traditioner, tyvärr.

Sen går brudparet ut tillsammans ur kyrkan. Hur fint som helst.

Nu ska det bli kul att läsa era kommentarer. 

Har den senaste tiden stött på några bloggar där skrivarna tror att de är världens bästa bloggare. De är inte bara världsmästare utan vet också hur andra känner. Man beklagar sig öppet om bloggar där t ex unga tjejer anser sig vara deprimerade, fast de enligt dessa bloggare inte är det. Det är lika korkat som att säga att någon inte har ont när en person klagar på att den har ont.

Det är så här. Graden av smärta kan endast avgöras av den som har smärtan. Smärttröskeln  ligger dock olika högt hos olika personer. Så det går inte att säga "Äh, du har inte ont". Lika lite går det att säga att någon inte är deprimerad. Du som skriver så har ju ingen aning hur just den personen känner sig. Speciellt tjejer mellan 12 och 20 har mängder av problem att ta itu med och som de inte alltid själva klarar av. Ibland kallar de dessa tankar för demoner och gud vet allt. Men låt dom göra det då. Att skriva att de inte är deprimerade är inte bara okunnigt utan också ett sätt att tala om hur lite empati ni har med era medmänniskor. Det konstiga är att jag uteslutande råkat se kvinnliga bloggare uttala sig så negativt.

Det är lite underligt med oss människor. Läser i morgontidningen att det i snitt dör en person av blixten per år. Ändå är folk ofta fruktansvärt rädda för just åskan/blixten. Jag känner en person som är ytterst rädd så det är synd om personen. Men det ligger väl någonstans i huvudet. Men samtidigt så sätter sig de flesta i en bil och kör iväg, eller ännu värre, går över övergångsställen utan att se sig för bara för man anser sig ha rätten på sin sida, tror man. Trots denna rätt dör en hel del på just övergångsställen och , om jag inte minns fel, ca 500 totalt i trafiken varje år. Till de ska läggas alla som efter en olycka sitter i rullstol eller har andra mer eller mindre allvarliga problem efter olyckor. Sådant tänker man inte på.

Men åska och blixtar är man skitskraj för. Jag är inte rädd för detta, men jag har respekt. Är jag på sjön och fiskar så är det närmaste strand som gäller. Vandrar jag i fjällen så är det språngmarsch neråt fjällsidan, o s v. Fast egentligen borde jag vara skitskraj. 1978, eller om det var 1979 så satt vi i en liten friggebod hos svärföräldrarna. Det åskade och regnade floder på morgonen. Jag stod och tittade ut genom ett litet ( ca 35 x 35 cm ) fönster. Plötsligt small det bara till. Det kändes som om man stoppat in fingrarna i en elkontakt. Blixten hade slagit ner i närheten. Var fick vi aldrig riktigt reda på. Inga märken syntes i träden eller på marken. Men en liten spis med två plattor gick sönder, alla ( 3-4 st ) säkringar likaså. Dessutom hade just detta fönster ett myggnät fastsatt med häftstift. Dessa flög ur väggen och ett studsade på min kind.

Så jag borde ju vara rädd, men är det inte. Men jag har respekt. Men inte mer än att jag, som för några dagar sedan, kan somna på altanen fast åskan går.