Lämna en tanke till de stackare som bor på Haiti och nu har fått sina hem förstörda i en jordbävning. Jag tror inte vi fattar hur hårt det slår mot ett redan fattigt folk. Man känner sig helt maktlös när sådana saker händer.

Uppepå allt skit just nu så fick jag parkeringsböter 300:- nu när jag var och tränade. P-skivan syntes inte. Jag åker hit 2 gånger per vecka och ser mängder av felparkerade bilar så att det knappt går att komma fram. När jag då för första gången inte har någon synlig P-skiva så får jag 300:- i böter. Fan också!

Den senaste omröstningen var ju mer en fråga för män. Jag tror inte så många kvinnor röstade. Så det var ju ingen bra omröstning. Ska försöka hitta en mer neutral omröstning. Här är dock resultatet av den senaste:

Ja, som ni ser var det Mariette från Idol som vann. Skönt att Paris Hilton och Carola inte fick några röster, tycker jag. Men vilka 3 röstade på Ankan? Ja, Kalle Anka är ju en, men de andra 2? Att ingen röstade på Blossom förresten. Hon ser ju bra ut. Hur som helst så är det här resultatet.

Ibland undrar jag hur länge till jag ska orka. Just nu griper depressionen om mig som en våt dimma en februarinatt. Det börjar bli tröttsamt att vara utan jobb och det börjar gå mig på nerverna att delar av släkten bråkar. Igår började frugan läsa alla dessa mejl som skickat mellan mig och hennes bror och svägerska. Efter någon timme kom hon in gråtandes. Tänk om allt detta hade varit ogjort? Men nu är det som det är och verkar så bestå, tyvärr.

Gick och tittade i medicinskåpet igår och såg att jag hade både lugnande och sömntabletter så det skulle kunna sänka ett helt regemente för evigt. Ibland har man lust att bara ta ett stort glas vatten och blanda till en ”för evigt”-sövande mix.

Det enda som håller mig vi liv just nu är min egen familj. D v s min fru, mina barn och barnbarn. Sen är det också skönt att svärmor bor i byn numera och tycks trivas efter svärfars bortgång. Så de jag vill ha nära mig finns ju här. Med några undantag. Sen kan jag alltid ringa mina gamla arbetskamrater om de inte hinner före. Men just nu känns bara allt så in i helvete trist, eländigt, tråkigt, ledsamt.   

Har försökt att läsa en bok av nobelpristagaren Herta Müller. Den var på drygt 200 sidor. Jag kom 70 sidor innan jag slutligen gav upp. En massa, massa ord. Men det händer inget. Hon skriver om den mörkaste tiden i Rumäniens historia men får det att låta som ljuv poesi. Metaforer och ord, ord och metaforer. Här håller jag själv på att skriva en bok och ser att man är mil från hennes sätt at skriva. Men vem orkar läsa en bok av henne? Nobelkommittén?