Vi svenskar är nog lite unika i vissa fall. T ex fenomenet mellandagsrea. Vi åkte till en medelstor stad idag som vi föredrar av bl det skälet att det ligger många affärer på en gångbar yta. När vi kom, strax efter 10, så var det enkelt att kryssa sig fram. Men för varje halvtimma så blev det mer och mer folk och alla trodde att ju DE skulle hitta DET fyndet. Själv så gör jag min vanliga runda till Clas Ohlson, Teknikmagasinet, Kjell & Co samt Bokia och Akademibokhandeln. Dessutom hamnade jag på 3 ( tre ) och köpte mig 1 ( en ) ny telefon. Vad som hände sedan ska man väl egentligen inte berätta, men jag får väl ge er ett skratt.

Väl ute ur affären ( d v s 3) så satte jag i Simkortet och försökte starta. Inget hände trots säljarens lovord om att det skulle finnas kräm i telefonen. Nåja tänkte jag. Det kanske inte finns någon kräm i. Så jag satte i laddkabeln vid restaurangen i väntan på att få komma in. Ingen kräm nu heller. Jag svor inom mig och mer eller mindre lovade hänga säljaren i.....

Nåja, vi fick ett bord och beställde in mat samtidigt som jag letade efter bruksanvisningen i den lilla asken som innehöll telefon samt sladdar mm. Då plötsligt föll det ut en liten fyrkantig sak i storlek av en tändsticksask, fast smalare. Ett batteri ! Ska inte det sitta i telefonen om den ska funka? Jo men visst. Jag satte i batteriet och allt funkade. Ja det är så man skämms.

Köpte även lite pocket. "infiltratören" som ska vara en sann betättelse, Jesica Andersons självbiografi, en bok av årets nobelpristagare samt boken "Äkta vara" som skriver om mat och hur den ska vara. Så nu har jag lite mer böcker att läsa.

Alla ni som råkar ha med er er bärbara eller på annat sätt kommer åt en dator och läser detta innan ni ska ut på vägen nu kring jul och nyår:

Ta det lugnt i trafiken!

Var nykter när du kör!

Var utsövd när du sitter bakom ratten!

Vila minst varannan timme och sträck på benen 5 minuter!

Ha en trevlig resa!

Annars kanske jag tappar dig som läsare framöver. Vilket ju vore synd.

Jag menar inte att glömma Tsunamin eller andra världskriget. Jag undrar bara om det inte är dags för de berörda att få vara ifred. Sörja de som sörja vill och gå vidare de som vill gå vidare. Har själv inte varit med i varken kriget eller Tsunamin. Jag tänker dock på både min pappa och min farmor som jag miste allt för tidigt. Alltid när det är en film som berör och där en pappa och ett barn är med så tänker jag på hur det kunde ha varit om min pappa varit i livet. Jag kan tänka mig att de anhöriga i ovanstående händelser också får dessa tankar. Frågan är om de vill bli påminda hela tiden.

För som jag skrev så undar jag hur mycket tidingarna skriver bara för att sälja och inte av medmänsklighet.

5 år efter Tsunamin påminns vi återigen om det som skedde. När ska detta sluta? Jag har som tur varit förskonat från denna sorg, men undrar om de som fått någon nära omkommen i eländet vill bli påminda varje år.

Detsamma gäller allt skit som hände under andra världskriget. När ska folk sluta dra upp detta hela tiden?

Bör man inte någon gång gå vidare?

Vad fyller det för funktion ( mer än att fylla en kvällstidning ) att år efter år påminna folk om sådana hemskheter?

På något sätt så tar ju detta också bort fokus på allt elände som finns omkring oss och som vi blundar för. Hade vi t ex skrivit så mycket om Tsunamin om det inte hade varit svenskar bland de omkomna? Hade det skrivit så mycket om koncentrationslägren om det inte varit judar som omkommit? Jag vågar säga att vi är lite cyniska och bara tänker på oss själva. Nej, inte angående andra världskriget, detta sköter judarnas propagandaorganisation runt om i världen om så bra själv.

Det svälter miljoner människor. Miljoner barn dör varje år p g a för lite eller fel mat och ohälsa. Men det berör oss inte på samma sätt. Men Tsunamin och andra världskriget tycks beröra oss. Eller är det bara ett sätt för andra, som t ex tidningar och författare, att livnära sig?

Nej, gå vidare och titta framåt. Vad vill vi ha för klimat, hur ska vi mätta alla på jorden och hur ska vi minimera sjukdomar och krig? Det känner jag är viktigare än att påminnas om elände som varit.

Avslutar nu en omröstning angående min blogg och startar en ny, som jag hoppas alla röstar på.

Föregående omröstning föll ut så här:

Det pratades nyss på radion om en 11 årig grabb som tidigare tog livet av sig för att han mobbades. Du kanske läste om det när det hände. Programledaren undrade i ganska starka ordalag varför ingen gör något och nämnde bl a skola, vänner, kommuner, regeringar m fl.

Jag säger bara en sak: Nej, det kommer sällan eller aldrig att hända.

Varför? Jo, för att det är för många som har bruna långa tungor. Det är för många som inte vill riskera något, inte satsa sin egen trygghet för någon annan. Det är ingen som är rakryggad och våga säga ifrån och säga sanningen.

Du kan ta min svägerska och svåger ( om vi ska börja med släktnärheten ). Här för man ett djävla liv om en fjäder. Men varför för man då detta liv? Jo, för att ingen törs vidröra dottern för då kan hon ställa sig på tvären.

Du kan gå till min förra arbetsplats. Ingen vågade säga något för att inte stå på ond fot med närmaste chef, vilket jag hatar och vilket till slut gjorde att jag packade ihop mina pinaler och gick.

Detsamma gäller skola. Vi hade en lärare i vår skola som nu sitter inne för sexualbrott. Tydligen viste, och/eller anade flera vad som pågick, men ingen vågade sätta ner foten.

Detsamma gäller i kommuner, landsting, riksdag och regering. Blir du obekväm och inte håller med hamnar du ute i kylan.

Och det gäller även världspolitiken. Alla ser vilka enorma problem vi står inför, men ingen gör något åt det. Varför? Jo, man vill ju inte stöta sig med sina allierade.

Feghet är vad det är. En djävla feghet! Många är så ynkliga och hellre jamar med än att stå upp för sina åsikter.

Såg sista halvtimman av en konsert från 2001 med Michael Jackson. Ja det går ju inte att ta ifrån honom att han är en stor artist, även om han här redan passerat zenit. Men en sak undrade jag över. Första låten jag såg efter kl 22 så tog han sig i skrevet minst 20 gånger. Kan det vara så att karln hade flatlöss? Sen tittade han knappt på publiken utan antingen blundade han eller så tittade han ner i scengolvet. Var han ytterst närsynt och rädd för att falla av scengolvet? För att göra det ytterligare ifrågasatt så höll han micken med ena handen och allt som oftast den andra handen framför munnen. Precis som om han hade dåliga tänder. Ja, det sista 10-15 åren blev en lång och segdragen historia som inte borde fått finnas. Men som så ofta i dessa sammanhang är det väl ingen som våga säga något med risk för at missa konungens gunst och därmed del av pengarna....

Vi vuxna sa att inte köpa några julklappar till varann, även om jag inte kunde låta bli att köpa något litet till frugan. Men annars så skulle barnbarnen bara få klappar. Och det fick de. Hej och hå vad äldsta barnbarnet hade kul. De andra var för små för att riktigt uppskatta det hela.

Men sen fick jag också en julklapp. En kram av mina döttrar vartefter de gick hem. Du må tro att en sådan kram är mer värd en ett paket. I alla fall för mig. Det är skönt att ha vuxna barn som fortfarande vill krama om pappa.