Ja, att äpplet inte faller så långt från trädet är ju ett känt ordspråk. Lyssnade lite på radio ( P4 ) nyss och hörde Sven Wollter  (En fantastiskt man). Då kom jag på att tänka på mina tre döttrar och varför inte äpplet faller så långt från trädet.

• Äldsta dottern har mitt humör ( stackars liten ), mitt utseende ( grattis. Men mamman hade varit lika bra ) os v. Man kan fortsätta länge. Men det jag tänkte mest på var yrkesvalet. Hon arbetar i en affär. Det började jag med när jag var 14 och har sedan många år arbetat med både inköp och försäljning.
• Andra dottern har fått frugans humör ( grattis ) och hennes utseende till viss del ( grattis, även om mitt hade varit lika bra ) o s v. Jag  skulle kunna fortsätta länge, men det jag tänker på är hennes yrkesval. Hon arbetar med barn som har ett rörelsehandicap. Ett arbete som jag aldrig skulle kunna klara av, men alltid sett upp till dom som kan det.
• Min tredje dotter har fått mitt humör ( stackars liten ) men mammans utseende till viss del ( tur det i alla fall). Jag skulle kunna fortsätta, men tänker mest på hennes yrkesval. Hon har blivit förskolelärarinna. När jag var ca 7-12 år så tyckte min mamma att det var skönare utan mig och brorsan och satte oss i ett barnhem där de övriga var barn som blev ditskickade av motsvarande SOS. När jag var 8-9 år sådär älskade jag att få vara på avdelningen med de riktigt små barnen. Det fick jag eftersom jag inte tillhörde de " ditskickade barnen", utan de barn som lämnats dit av sina mödrar ( vilket just då bara var jag och min bror ).  Man fick kontakt direkt med de barnen. De log, skrattade och var glada.

Så all tre har på ett eller annat sätt tagit efter mina intressen. Tänk att äpplet inte faller så långt från trädet iallafall. Kanske därför jag speciellt älskar mina små barnbarn. De är så raka och ärliga ju äldre de blir.