Jag funderar ibland på viloka jag skulle bjuda på middag. Jag har tidigare bloggat om detta på annan blogg, men vill återkomma till ämnet. Vad sägs om följade bord:

Kadaffi, Astrid Lindgren, Obama

Hitler, Mugabe, Kadaffi, Bin Ladin

Paulo Roberto, Per Morberg, Den arge kocken 

Ingemar Stenmark, Tomas Wassberg, Ari Abrahamian och Per Fosshaug

Ja man kan gör en hel rad med bord innehållandes olika kostellationer. Jag har flera i tankarna, men kommer inte på namnen. Men det skulle nog bli rätt spännande diskussioner.

Ja, ja. Då ska man till läkaren igen. Den som jag haft några gånger har kört fast, så nu hämtar hon en "specialist" från stora staden Stockholm och som ska vara med idag. Jag kanske borde ha nämnt för henne att jag träffat ett antal läkare och specialister under åren och ingen har kommit närmare en lösning. Så varför denna gång. Men, men, de ska väl också ha något att göra.

Det största problemet tycks vara att ingen vill ta ansvar för att skriva ut de tabletter jag får och behöver, eftersom de blir registrerade nuförtiden. Därför får jag ringa in en gång per månad för att prata med läkaren och förklara att det inte har gått över den här månaden heller.  Förr var det aldrig några problem att få tabletter så man klarade sig 6-12 månader. Men numera så får patienterna hellre må dåligt än att de själva finns med i ett register.

Att de inte inser att det inte går att fixa till mig längre. Det skulle de gjort för 35 år sedan.

Men bra betalt det har dom.

Under ett besök på ett mentalsjukhus  

frågade jag psykiatridirektören hur man kan avgöra huruvida en patient borde institutionaliseras eller inte.  

- Jo, sade direktören, vi fyller ett badkar med vatten.  

  Sedan erbjuder vi åt patienten en tesked, en tekopp och en hink.  

 Han / hon ombeds att tömma badkaret.  

- Jag förstår, sade jag, en normal person skulle använda hinken för att den är större än teskeden och koppen!  

- Nej, svarade direktören,  

 en normal person skulle dra ut proppen -

 önskar du en sängplats närmast fönstret?